22/8-10 00:23
Sitter och kollar igenom bilder, texter och ord från åren som gått. Inser att jag har dåligt samvete över att jag ser fram emot att åka tillbaks till Linkan igen. Fast egentligen borde jag inte det. Men funderar om man får må så bra som jag gör där nere även fast jag är ifrån familjen och de närmsta vännerna. Och sen inser jag att men borde få det. Att må bra är en mänsklig rättighet. Jag har hittat mitt liv där nere med mina fantastiska och underbara vänner där. För även om några av de närmsta finns kvar här så är det som I-M sa häromdagen "...ja för det är ju inte som med er, er vet man alltid vart man har oavsett hur lång tid det går mellan att vi hörs" och precis så är det. Dom finns alltid där och man vet vart man har dom, det är nog den bästa tryggheten man kan ha.
Så därför tänker jag inte må dåligt över att det ska bli skönt att åka neröver. Jag tänker göra det rakryggad och med en förväntansfull känsla inför hösten. Jag har mitt jobb som jag faktiskt tycker det är underbart roligt att åka till varje gång, nästa lite för roligt för att jag ska få betalt för det. Och jag har vännerna som finns där, som man inte kan ha en tråkig stund med. Och framförallt har jag hästarna. De underbara små liven. Jag hade nog min lyckoträff när jag fick tag på Lotta. Vilken fantastisk tur jag har som får rida och utbilda så sjukt fina och fantastiskt kapabla hästar. Att jag för första gången på över ett år (sista tiden med Prins var inte den lyckligaste) kan åka till stallet med ett leende på läpparna och inse att det här är något som jag kommer hålla på med i många år framöver glädjer mig. Att jag dessutom har en av mina absolut bästa barndomsvänner redan på plats nere i Linkan sedan ett år tillbaks och att den andra kommer sitta med mig i bilen ner på måndag gör inte saken sämre.
Jag mår bra när jag lever mitt liv där nere och det är inte något som jag tänker sluta med.
Så därför tänker jag inte må dåligt över att det ska bli skönt att åka neröver. Jag tänker göra det rakryggad och med en förväntansfull känsla inför hösten. Jag har mitt jobb som jag faktiskt tycker det är underbart roligt att åka till varje gång, nästa lite för roligt för att jag ska få betalt för det. Och jag har vännerna som finns där, som man inte kan ha en tråkig stund med. Och framförallt har jag hästarna. De underbara små liven. Jag hade nog min lyckoträff när jag fick tag på Lotta. Vilken fantastisk tur jag har som får rida och utbilda så sjukt fina och fantastiskt kapabla hästar. Att jag för första gången på över ett år (sista tiden med Prins var inte den lyckligaste) kan åka till stallet med ett leende på läpparna och inse att det här är något som jag kommer hålla på med i många år framöver glädjer mig. Att jag dessutom har en av mina absolut bästa barndomsvänner redan på plats nere i Linkan sedan ett år tillbaks och att den andra kommer sitta med mig i bilen ner på måndag gör inte saken sämre.
Jag mår bra när jag lever mitt liv där nere och det är inte något som jag tänker sluta med.
Kommentarer
Sofie
Fint skrivet min vän :). Ska försöka pallra mig neröver nått även i år ;)
Trackback
