Heartbreak
Läser på facebook om 2 tjejer på ridskolan som har halta hästar som inte vill bli friska. Eller vill och vill, dom blir inte friska. Jag vet precis hur det känns. Den där klumpen i magen, gråten i halsen och smärtan i hjärtat. Obeskrivligt med ord egentligen men alla som har varit i samma sits vet vad jag talar om. Att veta när du åker till stallet att det med största sannolikhet är sista gången du får ta in din hjärtevän från hagen, att få borsta på honom för sista gången och att tvinga bort tårarna för att han inte ska bli orolig. Det finns ingen värre känsla, det kan jag lova. Man kommer inte kunna tänka på alla lyckliga minnen man har tillsammans. Alla fina stunder som man har gått igenom eller alla gånger du har suttit upp med ett leende på läpparna och tänkt: "det här är min häst".
Det kommer att göra så obeskrivligt jävla ont men det är okej. Det får göra ont och man får gråta. Det kommer bli bättre med tiden som alla säger, även om det inte känns så för stunden. Och med bättre så menar jag inte att det kommer sluta göra ont, för det gör det nog aldrig. Men du kommer kunna tänka tillbaks på er tid tillsammans och le, även om stinget i hjärtat fortfarande finns där, och kolla på bilder och inse att du hade en väldig tur....
....som fick låna en ängel under er tid tillsammans.
The impossible just takes a little longer.
Kommentarer
Trackback
